vart ska jag ta vägen? 
vill bra gråta som ett litet barn.

Vad händer med mig om farfar inte överlever cancern? dör jag då också, med honom?

kan inte allting bara blir som vanligt? 
enda sen jag fick veta att han hade cancer så har jag bara tryckt ner mig själv, mer och mer för var dag som går, vet inte riktigt vart jag ska lägga alla tankar och känslor. 
Idag pratade jag med viktor, hans pappa dog förra året i cancer, han hade i tunntarmen och i tjocktarmen..

Han berättade mycket som jag har användning av, tack!

Det är just den där käänslan att man aldrig vet vad som kommer att hända eller vad som väntar runt hörnet som får mig att bara vilja gå under och gömma mig.

Alla tankar som snurrar i huvudet får mig att känna mig som fem år igen, som ett barn.

känns som att jag inte har någon att prata med om detta, någon som förstår känslan, det känns som att ens bästa vän är sjuk.

Jag har alltid stått nära farmor och farfar. De är de bästa som finns !

Hur ska livet liksom gå vidare? jag behöver verkligen min farfar.

Han har alltid hjälpt mig med hästarna ifall att jag har haft något problem då de gått på bete. Har någon av dom sprungit av sig en sko så har han slagit dit den, eller har någon av dom skadat sig så har han hjälpt mig.

De flesta sport och påsklov har jag spenderat hemma hos dom, trots att det bara varit 2 mil mellan oss och dom, vi har kört skoter, jag har lärt mig köra fyrhjuling och skoter hemma hos dem, allting har alltid varit så enkelt då man varit där. Dom behandlar mig sså som jag vill bli behandlad men nu känns det som att jag inte klarar av att vara där längre, eftersom att jag tror inte att de vill prata om sjukdomen. Jag vill prata om det, jag vill lära mig, jag vill veta vad som händer och hur han mår.

Vilket rikspucko som kom på cancer !

elakartad som godartad, hur fan tänkte du?

Peace out.. Bä

Lesssssssssss... the second chanse is now lost...

Men innan jag ska segla bort i mina drömmar så ska jag berätta en grej som är både positiv och negativ på samma gång. Fast det är kanske bara jag som tycker det.

Jag har aldrig varit riktigt känslosam, alltså inte börjat gråta till filmer och så.

Men för något år sedan började det, jag blev mer och mer känslosam och började blanda in känslor där jag egentligen bara borde göra så som jag gjort förut, alltså vända saken/saker ryggen och typ bara glömma det eller lägga det bakom mig. Jag har alltid levt efter mottot att det som tar min energi istället för att ge mig energi är ingenting som jag behöver. Men nu blir det nästan så att jag blandar in påtok för mycket känslor och istället för att få energi så mår jag nästan dåligt över att jag blir så känslosam.

Desto fler dagar som går så blir det mer och mer känslor inblandat och ibland är det faktiskt jobbigt.

Ibland när jag läser bloggar så lever jag mig verkligen in i den, alltså börjar fundera hur jag hade gjort i den situationen och så vidare.

Förut då folk sa kritik till mig, då menar jag såklart negativ kritik, så tog jag inte åt mig eller ja, alltså jag lyssnade och tog emot det sen omvandlade jag det till positiv kritik, men nu kan jag ta emot negativ kritik och hålla kvar det tills jag blir så arg att jag "gräver ner" mig själv i det. Förut hade jag nog bara kastat det över axeln, alltså inte tryckt ner mig själv så mycket.

Förut så mådde jag också väldigt dåligt över min kropp, alltså hela min kropp, och då tänker säkert du som läser detta, det gör väl alla i din ålder. Ja, det är mycket möjligt men jag kunde inte titta mig i spegeln utan att må dåligt nästan. Sen jag flyttade hit så har mycket förändrats med min kropp, det bubblar fram muskler som jag inte trodde existerade och jag känner mig starkare fysiskt, ja då behöver vi inte prata om konditionen, fast den har faktiskt blivit bättre den också. Det har hänt att jag legat sömnlös på nätterna för att jag bara vill träna, bränna fett, bygga muskler och få känna den känslan att man har bränt fett och inte bara intagit fett.

Det är säkert många som känner så, fast jag blir liksom tokig nästan, alltså då jag dels inte kan sova för att jag inte har tränat och sen att jag inte orkar träna ibland för att jag känner mig så "nere", det gör inte saken bättre. Fast samtidigt vet jag att det gör ingenting om jag vilar 3 dagar i veckan eller så, fast det har faktiskt inte hänt på väldigt länge, en dag i veckan räcker gott och väl, annars kan jag inte sova.

Fast det jobbiga i det hela är nog att jag vet att jag äter för dålig mat och för sällan dessutom och att jag bara av känslan alltså känslan då jag känner mig tjock får mig att må skit dåligt och då blandar jag in alla dessa jävla känslor och då blir det kaos i min skalle.

Vet inte riktigt varför jag skriver det här, men jag antar att det kanske bara är bra, någon kanske har ett tips som kan få mig att sluta blanda in känslor i allt och få mig att sluta känna mig fet, otränad och icke omtyckt..

Imorgon är det 4 månader sen jag tog bort en del av mitt hjärta, alltså min häst. Detta har också förföljt mig, vart jag än är så är det alltid någon som frågar mig:

Har du tagit bort hästen?
Har du slaktat hästen?

Hur gjorde ni?
Sprutade det blod eller?
Vadå, så jobbigt kan det inte ha varit det var ju "bara" en häst?
Vart ligger hon?
Blev hon mat eller?

och så vidare.

För det första så är det ingen som har med saken att göra, jag berättar om jag vill och jag vet att jag kanske gräver ner mig för mycket när det gäller hästen, men det var min bästa vän som aldrig kunde svika mig och istället var det jag som svek henne. Den 1a varje månad är ett helvette för mig, en dag då jag bara vill ligga hemma och gråta, Låt mig må dåligt en dag, låt mig vara ifred om jag vill det. Trots allt så är det bara en dag i månaden. Leave it there.

Nu orkar varken min hjärna eller min kropp med att skriva mer, så ni får nöja er med detta.

Peace