Idag har varit en väldigt jobbig dag, precis som jag skrev igår.

Varje månad den första så mår jag skit dåligt och vill helst lägga mig i sängen och gråta som ett barn som ramlat med cykeln. Idag tar jag avstånd från allt och hoppas att folk kanske förstår varför.

Idag är det fyra månader sen, känns tungt att tiden gått så fort. Jag vill fortfarande kunna spola tillbaka tiden och leva dom tre och ett halvt åren en gång till och hoppas att det får ett bättre slut. Fast samtidigt så tror jag inte att det hade kunnat bli så mycket bättre slut. Dom sista dagarna fick hon gå på en lägda med massa gräs med sin bästa kompis och titta på farmor då hon vattnade blommorna och så, tror det var det bästa hon visste, näst efter att hon fick gå brevid e4an och titta på alla bilar som körde förbi, för bilar var verkligen hennes passion. Hon älskade att titta på bilar, tro det eller ej.

Dagen innan vi skulle ta bort henne så tog jag på henne tränset och hon fick ha hackamooret för att slippa ha ett bett, sen hoppade jag upp utan att ha sadeln och sen for vi ut och skrittade i två och en halv timme med långa tyglar och hon fick gå precis vart hon ville. Inners inne tror jag att hon uppskattade det.

Jag vet, eller jag tror, att både hon och Dagge visste vad som skulle hända, för då jag kom ner i hagen och satt mig på en av stenarna vid skogsdungen så kom båda fram till mig och Dagge la sitt huvud mot mitt, jag grät hur mycket som helst och satt och kippade efter andan eftersom att jag glömde nästan bort att andas. Tillslut så kom även Konvaljen fram och la sitt huvud i mitt knä, det var som att dom grät med mig. Efter några minuter så kom mamma ner i hagen och sa att det var dags, jag skulle alltså ta med mig konvaljen ut ur hagen, gå en sista sväng samtidigt som jag skulle säga hejdå till min bästa vän, den som fått mig att stå upp när jag helst velat ligga ner och aldrig mer stiga upp. Jag tror att det var det bästa farväl jag någonsin ha gjort, vi gick ut ur hagen och sen gick vi i det höga gräset och hon fick äta samtidigt sen gick vi ner på den stora lägdan och där fick hon äta grönt gräs samtidigt som jag kramade och pussade på henne. Då vi gått längs legdan så var det dags att svänga av för att gå upp mot vägen, då brast det, jag tog på mig mina solglasögon och det bara sprutade tårar. Då vi hunnit halvvägs så kommer pappa och vill ta några sista foton på mig och Konvaljen tillsammans. Då han tillslut tagit dessa foton så säger jag till pappa att jag vill vara själv med Konvaljen ett tag till, så vi går upp mot vägen och följer den hela vägen till farmor och farfars gård sen räcker jag över grimskaftet till pappa och hoppar in i bilen för att åka och lämna Dagge. Då vi åkte efter vägen så grät jag, hur mycket som helst. Tillslut var vi framme vid Dagges nya hem och vi lastade av honom sen visade Hanna lite hur allting såg ut och tillslut så hoppade jag och mamma in i bilen och då ringde pappa. Jag minns det så väl, mamma svarade bara okej, aa, vi har lämnat Dagge och vi är klara nu, jo det var fint, ja det är jobbigt för oss alla, jo hon är ledsen, jaha, nämen vi åker och fixar något sen kommer vi.

Pappa hade alltså sagt att det var klart nu och att hon hade dött direkt. Dock så fick vi inte komma ännu till farmor och farfar så vi körde väldigt sakta tillbaka och då vi kom fram så kunde jag inte ens gå ut ur bilen, mina ben var som spaghetti, tillslut, efter många om och men så tar jag mig ut. Jag står och lutar mig mot bilen för att inte falla ihop och farmor kommer fram till mig med en ros och säger:

- Sara, jag har hört en låt som stämmer in ganska bra.

Sen säger hon:

- You got to lay her down in a bed of roses.

Då brast det, jag kunde inte stå upp längre, mina ben bar mig inte längre.

Jag minns att både farmor och farfar stod och kramade om mig medans pappa och mamma packade in konvaljens saker in i transporten. Hennes grimma och grimskaftet fick jag inte se ens, dom visste nog att jag inte klarade av det. I bilen påväg hem så hade jag säkert tio näsdukar igång samtidigt, jag grät och grät och grät.

Väl hemma så hoppade jag ut ur bilen sen gick jag in i huset, där var Pär och Annelie och jag grät fortfarande samtidigt som jag gjorde mitt bästa för att vara trevlig. Men tillslut gick det inte längre, jag gick upp och gick in i mitt rum, där låg jag i flera timmar och bara grät.

Dagarna efteråt grät jag men jag steg upp varje morgon och klädde på mig sen åkte jag till konvaljens grav för att lägga blommor och prata av mig lite.

Saknar henne mer än någonsin och även då jag tänker tillbaka så gråter jag, varje gång jag får någon trög kommentar angående detta så gråter jag, detta var nog det värsta som någonsin hänt mig.

Saknar dig hjärtat!

Varje månad den första så mår jag skit dåligt och vill helst lägga mig i sängen och gråta som ett barn som ramlat med cykeln. Idag tar jag avstånd från allt och hoppas att folk kanske förstår varför.

Idag är det fyra månader sen, känns tungt att tiden gått så fort. Jag vill fortfarande kunna spola tillbaka tiden och leva dom tre och ett halvt åren en gång till och hoppas att det får ett bättre slut. Fast samtidigt så tror jag inte att det hade kunnat bli så mycket bättre slut. Dom sista dagarna fick hon gå på en lägda med massa gräs med sin bästa kompis och titta på farmor då hon vattnade blommorna och så, tror det var det bästa hon visste, näst efter att hon fick gå brevid e4an och titta på alla bilar som körde förbi, för bilar var verkligen hennes passion. Hon älskade att titta på bilar, tro det eller ej.

Dagen innan vi skulle ta bort henne så tog jag på henne tränset och hon fick ha hackamooret för att slippa ha ett bett, sen hoppade jag upp utan att ha sadeln och sen for vi ut och skrittade i två och en halv timme med långa tyglar och hon fick gå precis vart hon ville. Inners inne tror jag att hon uppskattade det.

Jag vet, eller jag tror, att både hon och Dagge visste vad som skulle hända, för då jag kom ner i hagen och satt mig på en av stenarna vid skogsdungen så kom båda fram till mig och Dagge la sitt huvud mot mitt, jag grät hur mycket som helst och satt och kippade efter andan eftersom att jag glömde nästan bort att andas. Tillslut så kom även Konvaljen fram och la sitt huvud i mitt knä, det var som att dom grät med mig. Efter några minuter så kom mamma ner i hagen och sa att det var dags, jag skulle alltså ta med mig konvaljen ut ur hagen, gå en sista sväng samtidigt som jag skulle säga hejdå till min bästa vän, den som fått mig att stå upp när jag helst velat ligga ner och aldrig mer stiga upp. Jag tror att det var det bästa farväl jag någonsin ha gjort, vi gick ut ur hagen och sen gick vi i det höga gräset och hon fick äta samtidigt sen gick vi ner på den stora lägdan och där fick hon äta grönt gräs samtidigt som jag kramade och pussade på henne. Då vi gått längs legdan så var det dags att svänga av för att gå upp mot vägen, då brast det, jag tog på mig mina solglasögon och det bara sprutade tårar. Då vi hunnit halvvägs så kommer pappa och vill ta några sista foton på mig och Konvaljen tillsammans. Då han tillslut tagit dessa foton så säger jag till pappa att jag vill vara själv med Konvaljen ett tag till, så vi går upp mot vägen och följer den hela vägen till farmor och farfars gård sen räcker jag över grimskaftet till pappa och hoppar in i bilen för att åka och lämna Dagge. Då vi åkte efter vägen så grät jag, hur mycket som helst. Tillslut var vi framme vid Dagges nya hem och vi lastade av honom sen visade Hanna lite hur allting såg ut och tillslut så hoppade jag och mamma in i bilen och då ringde pappa. Jag minns det så väl, mamma svarade bara okej, aa, vi har lämnat Dagge och vi är klara nu, jo det var fint, ja det är jobbigt för oss alla, jo hon är ledsen, jaha, nämen vi åker och fixar något sen kommer vi.

Pappa hade alltså sagt att det var klart nu och att hon hade dött direkt. Dock så fick vi inte komma ännu till farmor och farfar så vi körde väldigt sakta tillbaka och då vi kom fram så kunde jag inte ens gå ut ur bilen, mina ben var som spaghetti, tillslut, efter många om och men så tar jag mig ut. Jag står och lutar mig mot bilen för att inte falla ihop och farmor kommer fram till mig med en ros och säger:

- Sara, jag har hört en låt som stämmer in ganska bra.

Sen säger hon:

- You got to lay her down in a bed of roses.

Då brast det, jag kunde inte stå upp längre, mina ben bar mig inte längre.

Jag minns att både farmor och farfar stod och kramade om mig medans pappa och mamma packade in konvaljens saker in i transporten. Hennes grimma och grimskaftet fick jag inte se ens, dom visste nog att jag inte klarade av det. I bilen påväg hem så hade jag säkert tio näsdukar igång samtidigt, jag grät och grät och grät.

Väl hemma så hoppade jag ut ur bilen sen gick jag in i huset, där var Pär och Annelie och jag grät fortfarande samtidigt som jag gjorde mitt bästa för att vara trevlig. Men tillslut gick det inte längre, jag gick upp och gick in i mitt rum, där låg jag i flera timmar och bara grät.

Dagarna efteråt grät jag men jag steg upp varje morgon och klädde på mig sen åkte jag till konvaljens grav för att lägga blommor och prata av mig lite.

Saknar henne mer än någonsin och även då jag tänker tillbaka så gråter jag, varje gång jag får någon trög kommentar angående detta så gråter jag, detta var nog det värsta som någonsin hänt mig.

Saknar dig hjärtat!♥