vart ska jag ta vägen? 
vill bra gråta som ett litet barn.

Vad händer med mig om farfar inte överlever cancern? dör jag då också, med honom?

kan inte allting bara blir som vanligt? 
enda sen jag fick veta att han hade cancer så har jag bara tryckt ner mig själv, mer och mer för var dag som går, vet inte riktigt vart jag ska lägga alla tankar och känslor. 
Idag pratade jag med viktor, hans pappa dog förra året i cancer, han hade i tunntarmen och i tjocktarmen..

Han berättade mycket som jag har användning av, tack!

Det är just den där käänslan att man aldrig vet vad som kommer att hända eller vad som väntar runt hörnet som får mig att bara vilja gå under och gömma mig.

Alla tankar som snurrar i huvudet får mig att känna mig som fem år igen, som ett barn.

känns som att jag inte har någon att prata med om detta, någon som förstår känslan, det känns som att ens bästa vän är sjuk.

Jag har alltid stått nära farmor och farfar. De är de bästa som finns !

Hur ska livet liksom gå vidare? jag behöver verkligen min farfar.

Han har alltid hjälpt mig med hästarna ifall att jag har haft något problem då de gått på bete. Har någon av dom sprungit av sig en sko så har han slagit dit den, eller har någon av dom skadat sig så har han hjälpt mig.

De flesta sport och påsklov har jag spenderat hemma hos dom, trots att det bara varit 2 mil mellan oss och dom, vi har kört skoter, jag har lärt mig köra fyrhjuling och skoter hemma hos dem, allting har alltid varit så enkelt då man varit där. Dom behandlar mig sså som jag vill bli behandlad men nu känns det som att jag inte klarar av att vara där längre, eftersom att jag tror inte att de vill prata om sjukdomen. Jag vill prata om det, jag vill lära mig, jag vill veta vad som händer och hur han mår.

Vilket rikspucko som kom på cancer !

elakartad som godartad, hur fan tänkte du?